Ett av många sätt att kategorisera djur är baserat på deras kost och matsmältningsfysiologi.
Carnivores äter kött, frugivores äter frukt, omnivores äter en mängd olika födoämnen från både djur- och växtkällor. Hästar kategoriseras som herbivores men är inte idisslare. Det här är en klassificering som inkluderar andra arter som kaniner och elefanter. De icke idisslande herbivores näringsbehov utgörs av växtkällor, varav majoriteten består av fibrösa växter som gräs.
Grovfoder, som gräs, innehåller varierande mängder av både lösliga kolhydrater och olösliga kolhydrater. Enskilda djurarter har olika förmågor att smälta dessa kolhydrater - till exempel kan monogastriska (enmagade) arter lätt smälta lösliga kolhydrater, men har en mycket begränsad förmåga att smälta olösliga kolhydrater, medan idisslande arter (som nötkreatur och får) kan smälta och överleva mycket bra på extremt fibrösa ämnen som cellulosa, halm, majskolvar etc.
För att smälta de olösliga kolhydraterna från en diet på fiberrikt grovfoder har hästar (och andra icke-idisslare herbivores) utvecklat en mag-tarmkanal där den del av tarmen som kallas cecum (blindtarmen) kraftigt förstorats.Grovtarm (inklusive cecum är hos hästen 7,2-8,4 meter lång med en kapacitet på 130-138 liter.
Matsmältningen börjar redan i munnen där fodret tas in och mals ner av tänderna. Fodret blandas med saliv och med matsmältningsvätskor i magen och flyter sedan in i tunntarmen. I tunntarmen absorberas de flesta lösliga kolhydraterna, tillsammans med mineraler, vitaminer, fetter och proteiner. Djur som använder växternas cellulosa som näringskälla har nästan alltid mikroorganismer till hjälp vid nedbrytningen av cellulosan. Det handlar inte bara om bakterier, utan också om protister (tidigare kallade protozoer eller encelliga djur). Cellulosan bryts ned med hjälp av enzymer som kallas cellulaser.
Hästen är ett växtätande djur och dess ursprungliga miljö var savann eller stäpp. När hästen levde i ett fritt tillstånd kunde den söka och äta av de örter den behövde för att uppfylla sitt näringsbehov.
Idag är hästen beroende av människan för att få sina näringsbehov tillgodosedda. Detta har lett till att dagens hästar ofta ges felaktigt foder; på grund av okunskap eller missriktat välvilja men också beroende på att en hel industri har vuxit fram som tillverkar och marknadsför typer av foder som är totalt olämpliga för hästen. Dessa foder innehåller ofta höga mängder protein, fett, syntetiska vitaminer och koncentrerade metalliska mineraler. Det finns även foder som är upphettade eller kokta, detta är helt förkastlig föda för en häst och skadar hästens immunförsvar allvarligt.
Alla hästar är individer med speciella näringsbehov och det är därför omöjligt att rekommendera en foderstat som passar alla hästar.
Hästägare bör söka kunskap om hur hästens matsmältningssystem fungerar och med denna kunskap som grund avgöra vad som är lämplig mat för en häst.
Stråfoder
Gräs och hö ska räknas som basfoder och är det naturligaste fodret för en häst. Stråfoder ger fibrer, energi, protein, mineraler och vitaminer.
Klöverhö, som innehåller högre halter av protein, kalcium och lysin, passar bäst för växande unghästar. Lysin är en aminosyra som är essentiell för växande djur.
Åt fullvuxna arbetande hästar är gräshö, t ex timotejhö, bäst, det innehåller mindre protein än klöverhö.
En vuxen häst bör äta en mängd stråfoder motsvarande ca 2,5-3 % av sin vikt per dag. Den ska ha fri tillgång eller utfodras minst 4-5 gånger per dag.
Om man fodrar hästen med för stor mängd kraftfoder tillgodogör den sitt energibehov av detta. Det medför att hästen inte äter tillräcklig mängd stråfoder. Detta kan leda till matsmältningsstörningar och kolik på grund av brist på fibrer.
En häst alstrar kroppsvärme när den bryter ner föda, framförallt stråfoder. Därför bör man öka hömängden vintertid och även om man klipper sin häst.
Hästen stressar ner och kopplar av bättre om den har tillgång till stråfoder efter träning/tävling. När den tuggar stråfodret stimuleras också matsmältningen, som kan stanna upp eller störas av stress och kraftig ansträngning.
En hästägare bör lära sig hur ett bra hö ser ut, hur det ska lukta och vara sammansatt.
OBS! Var noga med att höet inte innehåller mögel, svamp eller andra toxiska substanser. En häst är extremt känslig för dessa typer av gifter.
Kraftfoder
En arbetande, högpresterande häst bör få ett tillskott av kraftfoder.
Havre, helst hel, är det bästa och mest naturliga kraftfodret för en häst. Havrestärkelse är den stärkelse som hästen har lättast att bryta ned. Det har ett högt kolhydratinnehåll, ca 80 %.
Om hästen behöver extra fett, öka havreransonen och välj en havre som innehåller mer fett, t ex Matildahavren
Salt
Ge hästen fri tillgång till en saltsten. På så sätt kan hästen själv reglera saltbalansen i kroppen. Till tävlande hästar som svettas mycket får man hjälpa till med att reglera saltbalansen genom att t ex erbjuda hästen en hink med fysiologisk koksaltlösning efter ansträngning.
Vatten
Vatten skall betraktas som foder. En häst föredrar att dricka ljummet vatten. Efter träning/tävling bör hästen ha tillgång till en eller två hinkar ljummet vatten för att kunna ersätta förlorad vätska. Hästar vill dricka stora mängder vatten på en gång och dricker därför hellre vatten från hink. Ställ hinken på golvet så att hästen kan dricka i en naturlig position.
Hästar kan dricka över 40 liter vatten per dygn.
OBS! Automatiska vattenkoppar i stallen kan vara en anledning till att hästen inte dricker tillräckligt med vatten. Dessa system tillhandahåller ofta långsamt rinnande vatten som dessutom är för kallt.
Vilka växter betar hästen om den själv får välja?
Den frågan ställde forskarna bakom en unik betesstudie i Ukraina.
Enligt Foderbladet Häst från SLU har studien bäring även i Sverige eftersom studien gjordes i ett klimat som liknar det i södra och mellersta Sverige samt med en flora som liknar vår.
I studien undersökte forskarna vad en grupp przewalskihästar spontant valde att beta och vilka växter de helt undvek. Området som studien utfördes i ligger nära Tjernobyl och betesmarken består av övergiven åkermark som återerövrats av vilda växter. Floran domineras av gräs men består också av baljväxter, tistlar och en rad örter, skriver Foderbladet Häst.Av de totalt 280 växter som inventerades av forskarna betades 52 vid någon tidpunkt. De mest populära växterna bland hästarna var kvickrot, hundäxing, foderlosta, rödklöver och kråkvicker. Även kärrgröe och vitklöver valdes gärna av hästarna i studien.
Mindre populära var exempelvis engelskt rajgräs, syror, skräppor, fräken och starr samt arter som cikoria, hundkäx och sengröe.
Giftiga blommor som smörblommor och stånds undvek hästarna helt. Hästarnas betesval skiftade något över tiden, troligen beroende på förändringar i växternas energi- och näringsvärde. Man kan generellt säga att en häst som börjar äta av giftiga växter, som normalt ratas, ínte har det bra.
Hästarna har, genom århundraden, utvecklat symbiotiska förhållanden med hundratals olika arter av mikroorganismer som i sin tur producerar enzymer som kan bryta dessa speciella bindningar och därmed göra maten tillgänglig för både mikroorganismerna och värddjuret. Mikroorganismerna ger sina värddjur många fler nyttigheter, bland annat bildar bakterierna aminosyror som är essentiella för hästen.
Funderar du på att skicka in ett manprov så hittar du all information om hur du går tillväga här: MANANALYS